THE NEW SCHOOL

Si este mundo anda perdío
Y no encuentras la razón
Échate una buena rumba y baila! Baila! Baila!
No pa olvidar, sino pa llevarlo mejor escucha!

La mochila que llevamos
Va cargaita de piedras
Del abismo ya nos viene
Esta mala condición
Sólo nos queda la rumba
Y una buena bulería
Un bailecito por tangos
Y el cante del Camarón

A belembembé a belembembá
Tímbero suena la rumba
Tímbero suénala ya!

Typ såhär skulle den låta på svenska:

Om den här världen går förlorad
Och du inte finner orsaken
Kasta dig ut i en schysst rumba och dansa! Dansa! Dansa!
Inte för att glömma, utan för att det medför bättre lyssning!
Ryggsäcken vi bär
Är full med stenar
Det kommer från avgrunden
Det här dåliga tillståndet

Vi har bara rumban kvar
Och en bra bulería
En liten dans till tangos
Och Camaróns sång

A belembembé a belembembá
Tímbero, låt rumban ljuda
Tímbero låt den ljuda nu!

Reserverar mig för att min översättning kan vara sämst.

Ja, jag vet att jag skulle gå och lägga mig. Och det ska jag göra också. Det är bara det att nu när jag kört igång på allvar här igen tänkte jag passa på att publicera en sak jag hittade i arkivet, som jag tycker beskriver mig riktigt bra än idag. Får bli en liten update också, något måste ju ha hänt med mig sedan i somras (eller?):

[X] ÄR 175 CENTIMETER LÅNG
[X] HAR TVÅ FÖRÄLDRAR
[X] OCH EN LILLEBROR
[X] DAVID BOWIE = GUD
[X] SPELAR I ETT BAND
[X] BAS NÄRMARE BESTÄMT
[X] SPELAR PIANO OCH GITARR OCKSÅ, MEN MERA SPORADISKT
Det här måste faktiskt rättas ut. Piano kan jag spela, även om jag inte är någon direkt virtous. Gitarr är jag fruktansvärt dålig på, med det gör det ju inte mindre roligt.
[X] GÅR SAM/KULTUR PÅ GYMNASIET
[X] DET ÄR GRYMT
[X] MEN IBLAND ÖNSKAR JAG ATT JAG HADE VALT TEATER ISTÄLLET
[X] EFTERSOM DET ÄR MIN STÖRSTA PASSION, JÄMTE MUSIKEN
[X] HAR GRYMT SNYGGA VÄNNER
[X] MEN TYVÄRR INGEN SNYGG POJKVÄN
Pojkvän är väl att ta i, men jag har en man i mitt liv och han är sjukt snygg
[X] ÄR ÄNDÅ RÄTT NÖJD MED SINGELLIVET
[X] ÄVEN OM DET KAN BLI LITE VÄL TORRT IBLAND
Som sagt, no more!
[X] ÄLSKAR ATT LÄSA OCKSÅ
[X] ÄVEN OM DET ÄR SÄLLAN JAG TAR MIG TID TILL DET
Den senaste tiden har jag börjat ta mig tid till att läsa, vilket är helt underbart.
[X] ÄR ÖVERHUVUDTAGET RÄTT KULTURSNOBBIG
[X] MAKE MUSIC NOT MUSCLES!
[X] LIDER AV STÄNDIGA EKONOMISKA SVÅRIGHETER
[X] MYCKET BEROENDE PÅ MIN OHÄMMADE PASSION FÖR KLÄDER
[X] MEN SEDAN KOSTAR DET JU ATT HA KUL OCKSÅ
[X] OCH ATT HA KUL, DET ÄR ROLIGT

Och så några tillägg:

• TYCKER ATT DET ÄR SJUKT KUL ATT SKRIVA, OCH HAR NYLIGEN BÖRJAT SKRIVA FÖR LOKALTIDNINGEN
• FÖRUTOM DE TIDIGARE NÄMNDA PASSIONERNA FINNS DET INGET SOM GÖR MIG SÅ GLAD SOM ATT DANSA
• POJKNACKAR ÄR MIN STORA FETISCH
• DET FINNS INGET MYSIGARE ÄN ATT FÅ LIGGA OCH ANDAS I EN SÅDAN
• JAG KOLLAR NÄSTAN ALDRIG PÅ TV
• MEN TYCKER ATT SKINS OCH FLIGHT OF THE CONCHORDS ÄR SANSLÖST BRA
• JAG SPENDERAR STÖRRE DELEN AV MIN TID ÅT ATT VARA STRESSAD ÖVER ATT INTE HINNA MED TEATERFÖRESTÄLLNINGAR, KONSERTER, FESTER, SKOLARBETEN, DEADLINES OCH VÄNNER
• MEN DET ÄR JUST DE SAKERNA SOM GÖR MIG ALLRA, ALLRA LYCKLIGAST.

Artikeln är inskickad, genrepet avklarat. Nu ska jag äntligen få sova. Men först ägnar jag en tanke och grymma Moto Boy som spelade på Södra Teatern tidigare ikväll. Ruskigt bra.

MYSPACE

HEJ. Sitter och äter en av mina klassiska jag-har-teater-hela-tiden-och-hinner-aldrig-äta-på-riktigt-måltider. Denna gång består den av kikärtor, majs och soltorkade tomater. Faktiskt rätt gott. Huvudsaken är att det håller mig mätt under kvällens genrep. Montague vs. Capulet, here we go.

Skrivkramp. Inte okej när artikeln jag sitter och skriver ska vara inskickad på tisdag och jag har ytterst begränsat med tid att skriva på. På fredag kommer den i tidning. Lokaltidningen förvisso, men fortfarande. Detta MÅSTE bli bra. Och det kan bli bra. Vet bara inte vad jag ska göra för att koppla bort allt annat.

Jävla blogg.se. Jävla artikel som har deadline på tisdag. Jävla teater som har premiär samma dag. Jävla pojke som är svår att begripa. Jävla hus som är i extremt behov av att städas. Jävla sol som inte skiner. Jävla jeans som inte passar. Jävla studiebidrag som inte räcker. Jävla arbetsgivare som inte svarar. Jävla Skins som har krossat mitt hjärta (S02, E09). Jävla liv som är så jävla svårt.

EY! Godmorgon. Jag och Clara gör oss iordning för att sticka till skolan. Självklart lyssnar vi på Markus Krunegård - Jag Är En Vampyr. Och så lite Johnossis nya på det.

Dagens låt blir utan tvekan Superstar med The Carpenters. Syskonparet Karen och Richard Carpenters karriär fick ett abrupt slut år 1973 då Karen dog på grund av ett hjärtfel som orsakats av hennes mångåriga ätstörningar. Superstar är kanske inte bandets bästa låt, men baby, baby, baby, baby, den har onekligen något alldeles extra. Magin i The Carpenters ligger, enligt mig, i de häpnandsväckande arrangemangen och Karens mörka röst, och dessa två faktorer är ständigt närvarande i Superstar.

Någon gång vid 12-tiden tog Matilda det extremt mogna beslutet att hon nog skulle plugga bättre på natten än i imorgon bitti. Så nu sitter hon här, och det är både för sent och för tidigt att gå och lägga sig. Den som trodde att man lär sig mer efter solens nedgång har fel. Man är precis lika trög som dagtid.

Bara för att jag är pigg mitt i natten och skulle kunna göra vad som helst för sommar.

Som föregående titel avslöjade lyssnar jag mycket på Beirut för tillfället. Hur skulle jag kunna låta bli, trots att jag är sanslöst bitter över att de ställt in sin Europaturné. Ett annat band jag lyssnar mycket på just nu är, kanske lite mer otippat, Mott The Hoople. Ett band som gjort mycket skit i sina dar, men som när de är bra faktiskt är så bra att jag tycker de förtjänar mer kultstatus än de får. Därför langar jag en liten faktaruta:



Mott The Hoople
England
Bandet grundades 1968, men hette då Silence. Inom ett år hade de fått skivkontrakt. På uppmaning av sin producent bytte de sedan namn till Mott The Hoople. Namnet är taget från en roman av Willard Manus. I samband med namnbytet tog man in Ian Hunter som sångare. Bandets fyra första skivor sålde dåligt, trots att bandet blev mycket uppmärksammade i media. 1971 var bandet nära att ge upp, men då kom ingen mindre än David Bowie och förbarmade sig över dem. Han tog på sig uppgiften att producera bandets nästa skiva och skrev låten All The Young Dudes, som blev bandets första och kanske största hit. Skivan med samma namn sålde som smör, och det gjorde även bandets nästa skiva, Mott (1973), som anses vara bandets bästa. Därefter följde ett antal av- och påhopp samt ytterligare fyra misslyckade skivsläpp och två namnbyten innan bandet till slut kastade in handduken någon gång mellan -78 och -79.

Går det att låta bli att älska ett band som gjort så mycket bra men samtidigt varit så misslyckade?

Nu kör jag igång igen! Under tiden jag inte har bloggat har suget gjort sig närvarande, och nu ger jag än en gång vika. Men denna gång blir det utan någon sorts krav, regler eller pretantioner. Jag bara kör.

Här sitter jag och tror att jag är skön. Lyssnar på TTA och M.I.A och drömmer om festivalsommar och söta pojkar. Ganska nice. Snart är det lov. Detta är vad jag ska göra då:

[  ] Spela bas och piano. Bandet ska vara med i en musiktävling i början av mars och är i galet behov av att repa.

[  ] Läsa, massor! A Clockwork Orange, The Naked and The Dead, allt jag kommer över.

[  ] Lära mig saker om Afrika.

[  ] Umgås med folk jag inte träffar tillräckligt ofta.

[  ] Inte stressa

[  ] Men inte sega heller

[  ] Dricka Mojitos och rödvin i sällskap med folk jag tycker om.