My symphony of destuction?
Jag har, som min kära vän Jacob skulle ha uttryckt det en väldigt eklektisk musiksmak. Jag är både en periodare och en mixare, och ofta blir blandningen ganska salig. Denna vår har jag precis som så många andra blivit helt hooked på allt vad är Ed Banger Records, och efter ett gäng grymma spelningar på Hultsfredsfestivalen och en hel hög goda minnen från den gångna våren med Justice eller Uffie i högtalarna är jag fortfarande på. Men nu anar jag en ny våg på ingång, troligtvis lite mer personlig än nu-rave-hypen. På gamla dar har jag gått och blivit något otroligt fascinerad av hårdrock. Jag har varit en rocktös med progg i själen enda sedan min pappa introducerade mig för The Who för första gången vid 4 års ålder. Mitt kloka, musikaliska jag fick givetvis möta en del motstånd i tidiga dagar stavat Spice Girls och Broder Daniel, men även när jag fäst stjärnor under ögonen eller drömt om Spice Girls-magtröjor har Rövarkungens Ö med Nationalteatern snurrat stadigt i stereon och jag har innerst inne vetat att David Bowie är tusentals gånger bättre än både Henrik Berggren och Jocke Berg på en gång. Jag har alltid lyssnat på, lirat och tänkt i rockens alla former, ändå har hårdrocken i dess klassiska bemärkelse varit ett hittils så gott som obeträtt område. Visst har jag ett gäng låtar med Judas, Lizzy och Sabbath på datorn och självklart är jag medveten om att Deep Purple är så otroligt mycket mer än Smoke On The Water, men av någon anledning har jag aldrig tagit steget längre än så. Trots att jag skiner upp om någon sätter på Civil War med Guns N' Roses skulle jag aldrig komma på tanken att själv sätta på den när jag sitter hemma vid datorn. Detta fascinerar mig nu mer än någonsin, och nu snarare än någonsin är det dags att göra något åt saken. Nu ska jag äntligen få användning av mitt hårdockshår.
(En liten kommentar angående rubriken. Symphony Of Destruction med Megadeth är och förblir dålig. Basta!)
