We were dead before the ship even sank
Helt off V26:
1. Att vara pank. I festival- och utlandsresetider som dessa är det extra tufft att vara utan fast inkomst. Utsvävningarna på Hultsfred och Greklandsresan på söndag har lämnat min plånbok gapande tom och hindrar mig från att göra allt annat jag vill, som att gå på alla festivaler jag hinner med och shoppa upp mig på en helt ny garderob. Jag måste helt enkelt bita i det sura äpplet, som verkar suget på att bita mig istället.
2. Att min American Apparel-bikini inte har kommit än. Hur fan ska jag kunna festa loss på Santorini utan min silverbikini som jag betalat med surt förvärvade slantar? Huh?
3. Att jag missar TTA, Iggy Pop and The Stooges, Familjen, Maia Hirasawa och alla andra grymma band på Peace and Love. Se punkt 1 för förklaring.
4. Att jag missar Modest Mouse, Bright Eyes, Jamie T, TTA (vad är detta!?) mfl på Accelerator. Se mitt födelseattest för förklaring.
5. Att det, om inget oväntat inträffar, är nästan ett år kvar till jag får åka på festival igen. Skjut mig bara.
Så på V26
1. Bluesbrothers, meaning mina favoriter Jakob och Adam som förgyllde min gårkväll med gitarrplinkande och Fifa-lirande till fyra på natten. Förutom en viss bitterhet mot att de nu år på Peace and Love och inte jag finns där bara kärlek emellan oss.
2. Tintin är mannen i mitt liv. Lite quality-time med honom, Milou, Hadock och resten av gänget kan få vilken regnig sommardag som helst att verka lite ljusare.
3. Hultsfred 2007. Peace and Love, Roskilde och Glastonbury, släng er i väggen! Okej, jag tar tillbaka det där, men minnena från den grymma Hultsfredsfestivalen gör mitt sörjande lite lättare.
4. Staropramen - För att tjeckisk öl är lite godare än allt annat.
5. Blandband, eller iallafall hembrända blandskivor är bland det schysstaste jag vet att få i present. Från min sida har jag alltid sett det som ett sätt att smygmanipulera folks musikkonsumtion, och samtidigt få lite creds för sin gärning.
Dazed and Confused.
Idag är första dagen på sommarlovet som jag ägnar åt att verkligen inte göra något alls. Förutom en middags-date med Sofia ikväll har jag inga som helst obligationer gentemot någon, och det dåliga vädret och min medfödda lathet har gjort att jag inte åtagit mig några heller. Jag är en väldigt social person av min natur, men ibland finns det inget jag uppskattar så mycket som min säng, mina skivor och en bra bok. Dessutom gör min osociala dag det möjligt för mig att ägna mig åt att styra upp lite på min extremt newschool blogg vars utförande jag fortfarande är extremt osäker på. Det finns så mycket jag vill göra, och så mycket jag vill undvika att göra. Allt som allt är jag, just det: Dazed and confused. Grym låt förresten, även om det kanske är uppenbart. Men sådan är jag. Dazed and confused.
My symphony of destuction?
Jag har, som min kära vän Jacob skulle ha uttryckt det en väldigt eklektisk musiksmak. Jag är både en periodare och en mixare, och ofta blir blandningen ganska salig. Denna vår har jag precis som så många andra blivit helt hooked på allt vad är Ed Banger Records, och efter ett gäng grymma spelningar på Hultsfredsfestivalen och en hel hög goda minnen från den gångna våren med Justice eller Uffie i högtalarna är jag fortfarande på. Men nu anar jag en ny våg på ingång, troligtvis lite mer personlig än nu-rave-hypen. På gamla dar har jag gått och blivit något otroligt fascinerad av hårdrock. Jag har varit en rocktös med progg i själen enda sedan min pappa introducerade mig för The Who för första gången vid 4 års ålder. Mitt kloka, musikaliska jag fick givetvis möta en del motstånd i tidiga dagar stavat Spice Girls och Broder Daniel, men även när jag fäst stjärnor under ögonen eller drömt om Spice Girls-magtröjor har Rövarkungens Ö med Nationalteatern snurrat stadigt i stereon och jag har innerst inne vetat att David Bowie är tusentals gånger bättre än både Henrik Berggren och Jocke Berg på en gång. Jag har alltid lyssnat på, lirat och tänkt i rockens alla former, ändå har hårdrocken i dess klassiska bemärkelse varit ett hittils så gott som obeträtt område. Visst har jag ett gäng låtar med Judas, Lizzy och Sabbath på datorn och självklart är jag medveten om att Deep Purple är så otroligt mycket mer än Smoke On The Water, men av någon anledning har jag aldrig tagit steget längre än så. Trots att jag skiner upp om någon sätter på Civil War med Guns N' Roses skulle jag aldrig komma på tanken att själv sätta på den när jag sitter hemma vid datorn. Detta fascinerar mig nu mer än någonsin, och nu snarare än någonsin är det dags att göra något åt saken. Nu ska jag äntligen få användning av mitt hårdockshår.
(En liten kommentar angående rubriken. Symphony Of Destruction med Megadeth är och förblir dålig. Basta!)
Playlist
Första playlisten är ett hopkok av låtar som av olika anledningar spelats flitigt både på ipoden och i itunes den senaste tiden. Håll till godo.
- Juvelen - Watch Your Step
- Modest Mouse - We were dead before the ship even sank
- Deportees - A Sky To Talk To
- Moneybrother - Under bordet
- Uffie - Hot Chick
- Salem Al Fakir - It's True
- Iron Maiden - Run To The Hills
- Familjen - Kom säger dom
- The Tough Alliance - Forever Utd
- Jakob Hellman - Vackert Väder
- The Dandy Warhols - We Used To Be Friends
- Mika - My Interpretation
- Dizzee Rascal - Jus' a Rascal
- Suburban Kids With Biblical Names - Noodles
- The Libertines - Narcissist
- Håkan Hellström - Kom Igen Lena
- Wu-Tang Clan - Nuthin To Fuck Wit
- Mozkovitch - Overdose Roll
- Caesars Palace - Fifteen Minutes Too Late
- Friska Viljor - Oh Oh
- Bow Wow - Bet That
- David Hofman-Bang - Riverside of Stone
Me and Bobby McGee
Kvällen: Hängt med Jakob och Adam, lyssnat på Tenacious D och lirat FIFA. Imorgon åker de asen mfl. till Peace and Love medan jag får stanna hemma och vänta på att en viss (om ändå tillräckligt) ung man ska ringa. Hade jag varit 18 hade jag iallafall kunnat gå på Accelerator, men nix. Tröstar mig med lite Janis Joplin och de två ovannämnda underbara pojkarna. Score.
